För några år sedan gjorde jag min första diktsamling vid namn Kreativdump (tänkte då en plats att dumpa min kreativitet på haha). Denna har jag publicerat via Publit, vilket är en webbshop där du själv kan publicera dina egna böcker.
Diktsamlingen var en del av ett projekt för en kurs jag gick i Kreativt berättande och Social hållbarhet. Vi alla fick välja ett eget projekt vi ville ägna vårterminen åt inom skrivande, filmredigering eller fotografering. Jag valde då att skapa min egen diktsamling och sälja den genom Publits webshop.
Diktsamlingen är på 46 sidor. Boken är i hårdband och omslaget har jag målat i akryl. Motivet jag har målat är inspirerat från ett antal dikter ur boken, som jag har försökt att skapa till en gemensam bild. Omslaget och dess sidor har jag sedan formgett i InDesign 🙂 Priset för ett exemplar är 169 kr.
ängar av blommande glädje
svindlande solrosor
sagolika snödroppar
vimlande vitsippor
tillsammans bröt ni av
palettens praktfulla nyanser
med trippande tår
dansade vi oss igenom
havet av blomster
tills stengången ledde oss bortom
till en stigande lövskogs
öppna armar
sparvar, hackspettar och blåmesars
gestalt skymtade i trädkronorna
himlens sken
omfamnade oss på vår vandring
upplös all ask
med en assiett av gyllene rodnad
jag och mitt livs källa
bredvid
en kaskad av havslängtan
till bryggan vi går
med våra flätade händer
uppsträckta i skyn
vi faller likt vågor
nerplaskandes
i vattnets dy
bubblande av skratt
vi tar oss upp till land
lämnar efter oss fotspår
lortiga av sand
soliga samtal av sena
kvällar i de gröna
glimtar av livets
sprudlande sommarnätter
med korn av havet
vilande med oss
svingandes på en gunga
drömmandes att nå toppen
få flyga över skyar
tillsammans med dig
för att sedan dyka ner
med vågorna fallande över oss
få bubbla av skratt
och sjunga med i vattnets toner
sandprydda snäckor
blir vår påminnelse
vårt dagdrömmeri
av frihet
soliga samtal av sena
kvällar i de gröna
korn av havet
vilande med oss
ledande slingrande stigar
höll oss sällskap genom
regnsplitter av löv
tills igenvuxna spår
ledde oss bortom
sprucken glädje
knastrande på verandan
med rogivande värme
virvlande ur en kopp
en fläkt av vemod
svepte förbi
men mitt mörker blev aldrig för mörkt
min sorg hann aldrig bottna sig
ty ditt ljus var även mitt
med förtrollade danssteg
tog vi oss över skinande glas
rispor blev skurna
i blankhal extas
det fanns sprakande färger
i ett svartnande hav
men åarna blev tunga
av vinterklädd lav
natthimlen föll
bleknade stjärnor
förblindade våra sinnen
din värmande omfamning
mina solskens minnen
var förbi
du gav mig livslånga ängar
av blommande glädje
du gjorde mig rik
på tacksamhet
farmor
Orolig, uppgiven och bekymrad kom jag hit
Van vid min osäkerhet och meningslöst slit
Allt jag ville var att få vara i fred
I mörkret på mitt rum med persiennerna ned
Fastän jag själv var helt fråntagen mitt mod
Möttes jag av värmande och rogivande ord
Likgiltig, vilsen och rädd sökte jag mig fram
Att kastas ut i ovisshet utan en betryggande famn
Allt jag ville var att få vara i fred
I mörkret på mitt rum med persiennerna ned
Fastän ängsligheten gjort mig till sin
En liten glimt av ljus försiktigt tittade in
Skakig, obekväm och påtagligt stel
Fortfarande medveten om alla mina fel
Undersökte jag världen utanför mitt fönster
Försökte envist bryta alla mina tankemönster
Men allt jag ville var att få vara i fred
I mörkret på mitt rum med persiennerna ned
Fastän en del av mig ville kastas ut
Var det alltid osäkerheten som tog beslut
Motvillig, tillbakadragen och skygg
Med min stängda dörr brännandes i min rygg
Försökte jag ta mig fram med blicken rak
Gjorde allt för att motstå att rusa tillbaks
Jag ville inte längre vara i fred
Varken på mitt rum eller med persiennerna ned
Fastän min oro försökte klamra sig fast
Min längtan att få vara fri var en lättare last
Försiktig, nyfiken och aningen svår att förstå
Gjorde jag det jag inte trodde mig förmå
I rädsla av misslyckande med mina tankar som makt
Började jag närma mig andra i min egen takt
Med solkatter dansandes längs min tapet
Öppnade jag upp mina persienner för efterlängtad frihet
Fnittrig, upprymd och vilande i ro
Ett skört litet frö hade äntligen börjat gro
Jag kom hit med en bön att någon dag vilja mer
Att jag på något sätt skulle glädjas av det jag ser
Till min förvåning förverkligade jag min önskan
Att ta del av den gemensamma och livliga grönskan
Vemodig men hoppfull och tacksam för dessa år
Detta har varit en plats för mig att få läka mina sår
Från att vilja vara avskild från världen runtom
Till att vilja ha det som är precis tvärtom
Få vara omgiven av er
Mitt andra hem
Glimåkra folkhögskola
Vi ses snart igen
// ett tal tillägnad folkhögskolan jag gick åren 2018-2021, som jag läste upp sommaravslutningen 2020.
en milslång marknad
skratt som fyller musikens rytm
ben som leker över gångar av sten
leendet av stjärnor i månljusets sken
en levande gemenskap
med armar och händer utsträckta i skyn
tillsammans en ovärderlig
och minnesvärd syn
en nynnande trallande sjungande kör
tusentals röster av frihet berör
i glädjens natt
hyllar vi ord av liv
vi välkomnar dig
du salige frid
// dikt skriven av mig 2018, utgiven i antologin ”Glimmande ögonblick”
skriven av mig 2018, utgiven i antologin ”Glimmande ögonblick”
På vintermorgnarna, när gyllene klotet vågat sig fram ur sitt näste, gick två barn med silverhår hand i hand till skolan.
Flickan knastrade med sina kängor på spegelpölarna, hon ville låta lika högt som pojken när han gick. Under deras gång tittade hon ofta upp på honom, fastän han själv hade blicken låst rakt fram. Omkring hans bleka ögonfransar dansade snöflingor tätt intill varandra. De nästan genomskinliga ögonen var vänliga, uttrycksfulla, varma; trots sin kalla ton. Däremot tyckte flickan alltid att pojken såg vemodig ut. I hans själsblåa ögon vägde något tungt, något mörkt i kontrast till hans ljusa yttre.
Just när flickan undrade som mest över hans sorgsenhet brukade pojken säga något lustigt, något som alltid fick henne att bubbla av skratt. Ibland skrattade pojken också, då ryckte det något rytmiskt i hans krokiga axlar.
I pojkens skojsamma ögontavla lös vinterlandskapet i sin fulla prakt. Frostiga ekars grenar regnande nerför den ledande allén. Fotavtryck, stora som små, vandrande över pudersnön till alla möjliga destinationer. Gatlyktor med värmande sken värnande över bilförare på gatornas halkbanor. Under deras promenad till skolan möttes de av gubbar och gummor i olika sorters ytterplagg.
En tant de särskilt la märke till var Åsa Eimholdt. I sina åldersdagar gick hon i kortkort kjol, en leopardväst av äkta skinn och endast en så kallad bralette. Sådana som mamma bara visar för pappa. Åsa var den största snackisen i den lilla byn som pojken och flickan levde i. Men, hennes lättklädda val under vinterhalvåret var inte det enda hon var känd för, utan även hennes fallenhet att vara otroligt otrevlig. Därför var barnen i byn uppfostrade att gå över till andra sidan gatan när hon dök upp i ens synfält, allt för att undgå hennes eldiga käft spetsad med tändvätska. Vad tändvätska nu må vara, tänkte flickan. Trots detta kunde man ibland höra Åsas gormande spruckenhet över trädtopparna. Hon blev rent sagt ursinnig om man ignorerade hennes stirrande. Då började kraxtävlingen med byns alla kråkor, allt för att fånga de ignoranta människornas uppmärksamhet. Mamman hade berättat för flickan att det var därför Åsa inte valde sina kläder efter väder, för när hon väl var lättklädd var det åtminstone någon i hennes omgivning som kastade en blick åt hennes håll. Det var enda gången hon nämndes vid namn mellan människors läppar utan att bli kallad elak, hemsk och rent djävulsk. Det var nästan synd om henne, tyckte flickan, men bara nästan.
På pojken och flickans väg växte det en bro över den isfläckiga floden. En röd skylt på sned lös upp i det skummiga havet av snö med texten ”Hal bro, gå försiktigt!” Då brukade pojken alltid rätta till skylten, innan de tassade över bron av spegelskärvor. På något sätt var skylten alltid sned igen dagen därpå, som om något snötroll under bron ville ställa till det för byborna. Om flickan inte visste bättre skulle hon säga det högt till pojken, men hon ville verka lika klok och mogen som honom. Istället bet hon sig i tungvarelsen innan den hann yttra hennes barnsliga ord. Aldrig att hon tänkte skämma ut sig själv framför hennes enda förebild.
Fastän pojken var minst i sin årskurs och så tanig att skelettet skrek igenom, var han den största och starkaste av dem alla för henne. I flickans grådaskiga ögon var pojken med själsögon den finaste människa hon visste. Därför grep smärtan tag i henne var gång han lämnade henne vid lekis färgglada fasad. Flickan tittade alltid tafatt efter pojken. Han själv drog upp luvan över huvudet. På håll fick hon se hela hans smala kropp bli tung att bära när han klättrade över skolgårdens stängsel. Hon kunde nästan se hur han skakade av motvilja. Långt ifrån hennes medvetande vankade han iväg, mot mellanstadiets mörka portar.
Minuter blev till timmar. Barnens gälla barnröster skavde i flickans öron. På fruktstunden tog alltid någon unge den frukt som hennes mamma packat ner, men hon var för snäll för att säga emot. Här delar vi med oss! brukade fröken säga när flickan hängde surläpp. Sedan skulle hela bunten av knattar sjunga någon sång om att dela äpplen med varandra i en äppelmelodi. Om man inte delade med sig var man snål, det fick man tåla och dessutom fick man inte vara med i melodin.
I slutet av dagen klättrade flickan upp på fönsterkarmen, där dem egentligen inte fick sitta, och spejade ut i det vita intet. Hon ignorerade prutt-Pontus som alltid skvallrade till fröken. Istället tittade hon på vattendropparna, som nyss varit snö, när de tävlade om vem som skulle hinna ner till fönstrets botten först. Efter ett tag blev det långtråkigt, då slängde hon blicken ut i vinterland igen. Lyckorus sprudlade från hjärtat ut i tårna när pojken skymtade utanför fönstret för att hämta henne.
Helt i extas av hans existens hoppade hon omkring honom när de lämnade Fjorden, som lekis hette. Flickan var alltid nyfiken på pojkens skoldag, men han menade att det var oviktigt. Med de orden, var hon inte lika upprymd längre. Istället trevade flickan efter pojkens hand, vilken var gömd djupt ner i hans jackficka. Kylan från honom värmde konstigt nog henne.
I tysthet gick de samma väg hem, över samma bro, under samma allés vinterkvistar. Alla fotspår från morgonen hade blivit täckta av nysnö. Flickan tittade bekymrat upp på pojken. Vemodet lös igenom något starkare i de klara själsögonen. Men nu var det inte längre något skämt som väckte tillvaron. Hon kramade pojkens hand något extra, innan hon följde hans exempel och tittade rakt fram istället. Flickan tänkte på pojkens svar angående skoldagen. Att det var oviktigt, hur hans dag hade varit.
Inget i pojkens liv var oviktigt för henne, men förstås, så berättade flickan aldrig det.
att brinna utan flammor
ett välbekant gift
svider i mina lungor
fräter sönder mig inifrån
blåsor av
ilande smärta förökas
sprider sig likt
skogsbränder på torr mark
döda träd
försjunkande
på förlorad jord
mark som kanske aldrig
kommer växa igen
askan av oss
är vad som finns kvar
av dig
ärren som du gav
som jag så naivt och förhäxat
tog emot
lågor sprider sig
fortare och längre än vad du tror
och även fast elden är släckt
kan brandröken fortsätta
gro
ashes of snow
swirling through the poisonous air
filling the lungs of a man in despair
bridges over the mountain lake
broken laws of a forsaken flake
speaking against the secret world
terms of drawing out the forbidden word
violins playing in a garden of two
rising up through vase shards the bleu
fights of soul in desperate phase of time
neglected by bone is Tellus thyme
utterly perfect a man who claimed
judging eyes of denied shame
pointless wandering fading breathe
ominous sparkles vowed dying sea
asking humanity for the truth
only surviving the memories of due
thriving candles altering nights
perks of sailing dendrites
meadows sight frightening flames
dandelions devour deadly games
only wanting more for the world to be
us humans carelessly killing thee
sena septembernätter
med dig
på vår veranda
en sträv hand
mot mjuk skäggstubb
den tiden är förbi
hemlighetsfulla fnitter
i skuggorna av dagen
en värmande famn
att gömma sig i
den tiden är förbi
ängslans småtimmar
väntandes, trängtandes
jagandes efter dig
efter vad som en gång
var vi
den tiden är förbi
