skriven av mig 2018, utgiven i antologin ”Glimmande ögonblick”

På vintermorgnarna, när gyllene klotet vågat sig fram ur sitt näste, gick två barn med silverhår hand i hand till skolan.
Flickan knastrade med sina kängor på spegelpölarna, hon ville låta lika högt som pojken när han gick. Under deras gång tittade hon ofta upp på honom, fastän han själv hade blicken låst rakt fram. Omkring hans bleka ögonfransar dansade snöflingor tätt intill varandra. De nästan genomskinliga ögonen var vänliga, uttrycksfulla, varma; trots sin kalla ton. Däremot tyckte flickan alltid att pojken såg vemodig ut. I hans själsblåa ögon vägde något tungt, något mörkt i kontrast till hans ljusa yttre.
Just när flickan undrade som mest över hans sorgsenhet brukade pojken säga något lustigt, något som alltid fick henne att bubbla av skratt. Ibland skrattade pojken också, då ryckte det något rytmiskt i hans krokiga axlar.
I pojkens skojsamma ögontavla lös vinterlandskapet i sin fulla prakt. Frostiga ekars grenar regnande nerför den ledande allén. Fotavtryck, stora som små, vandrande över pudersnön till alla möjliga destinationer. Gatlyktor med värmande sken värnande över bilförare på gatornas halkbanor. Under deras promenad till skolan möttes de av gubbar och gummor i olika sorters ytterplagg.
En tant de särskilt la märke till var Åsa Eimholdt. I sina åldersdagar gick hon i kortkort kjol, en leopardväst av äkta skinn och endast en så kallad bralette. Sådana som mamma bara visar för pappa. Åsa var den största snackisen i den lilla byn som pojken och flickan levde i. Men, hennes lättklädda val under vinterhalvåret var inte det enda hon var känd för, utan även hennes fallenhet att vara otroligt otrevlig. Därför var barnen i byn uppfostrade att gå över till andra sidan gatan när hon dök upp i ens synfält, allt för att undgå hennes eldiga käft spetsad med tändvätska. Vad tändvätska nu må vara, tänkte flickan. Trots detta kunde man ibland höra Åsas gormande spruckenhet över trädtopparna. Hon blev rent sagt ursinnig om man ignorerade hennes stirrande. Då började kraxtävlingen med byns alla kråkor, allt för att fånga de ignoranta människornas uppmärksamhet. Mamman hade berättat för flickan att det var därför Åsa inte valde sina kläder efter väder, för när hon väl var lättklädd var det åtminstone någon i hennes omgivning som kastade en blick åt hennes håll. Det var enda gången hon nämndes vid namn mellan människors läppar utan att bli kallad elak, hemsk och rent djävulsk. Det var nästan synd om henne, tyckte flickan, men bara nästan.
På pojken och flickans väg växte det en bro över den isfläckiga floden. En röd skylt på sned lös upp i det skummiga havet av snö med texten ”Hal bro, gå försiktigt!” Då brukade pojken alltid rätta till skylten, innan de tassade över bron av spegelskärvor. På något sätt var skylten alltid sned igen dagen därpå, som om något snötroll under bron ville ställa till det för byborna. Om flickan inte visste bättre skulle hon säga det högt till pojken, men hon ville verka lika klok och mogen som honom. Istället bet hon sig i tungvarelsen innan den hann yttra hennes barnsliga ord. Aldrig att hon tänkte skämma ut sig själv framför hennes enda förebild.
Fastän pojken var minst i sin årskurs och så tanig att skelettet skrek igenom, var han den största och starkaste av dem alla för henne. I flickans grådaskiga ögon var pojken med själsögon den finaste människa hon visste. Därför grep smärtan tag i henne var gång han lämnade henne vid lekis färgglada fasad. Flickan tittade alltid tafatt efter pojken. Han själv drog upp luvan över huvudet. På håll fick hon se hela hans smala kropp bli tung att bära när han klättrade över skolgårdens stängsel. Hon kunde nästan se hur han skakade av motvilja. Långt ifrån hennes medvetande vankade han iväg, mot mellanstadiets mörka portar.
Minuter blev till timmar. Barnens gälla barnröster skavde i flickans öron. På fruktstunden tog alltid någon unge den frukt som hennes mamma packat ner, men hon var för snäll för att säga emot. Här delar vi med oss! brukade fröken säga när flickan hängde surläpp. Sedan skulle hela bunten av knattar sjunga någon sång om att dela äpplen med varandra i en äppelmelodi. Om man inte delade med sig var man snål, det fick man tåla och dessutom fick man inte vara med i melodin.
I slutet av dagen klättrade flickan upp på fönsterkarmen, där dem egentligen inte fick sitta, och spejade ut i det vita intet. Hon ignorerade prutt-Pontus som alltid skvallrade till fröken. Istället tittade hon på vattendropparna, som nyss varit snö, när de tävlade om vem som skulle hinna ner till fönstrets botten först. Efter ett tag blev det långtråkigt, då slängde hon blicken ut i vinterland igen. Lyckorus sprudlade från hjärtat ut i tårna när pojken skymtade utanför fönstret för att hämta henne.
Helt i extas av hans existens hoppade hon omkring honom när de lämnade Fjorden, som lekis hette. Flickan var alltid nyfiken på pojkens skoldag, men han menade att det var oviktigt. Med de orden, var hon inte lika upprymd längre. Istället trevade flickan efter pojkens hand, vilken var gömd djupt ner i hans jackficka. Kylan från honom värmde konstigt nog henne.
I tysthet gick de samma väg hem, över samma bro, under samma allés vinterkvistar. Alla fotspår från morgonen hade blivit täckta av nysnö. Flickan tittade bekymrat upp på pojken. Vemodet lös igenom något starkare i de klara själsögonen. Men nu var det inte längre något skämt som väckte tillvaron. Hon kramade pojkens hand något extra, innan hon följde hans exempel och tittade rakt fram istället. Flickan tänkte på pojkens svar angående skoldagen. Att det var oviktigt, hur hans dag hade varit.
Inget i pojkens liv var oviktigt för henne, men förstås, så berättade flickan aldrig det.