Jag har en väldigt blandad känslor för sociala medier, vilket jag tror de flesta någon gång kan ha. Det finns mycket positivt, men också mycket negativt. Ibland hade jag bara velat gå tillbaka till knapptelefon, eller att sociala medier slutade existera, eller att de till och med aldrig uppfanns… Men då försvinner också en aspekt jag älskar, att kunna dela med sig till andra människor.

Sociala medier kan orsaka stor stress och press, då mycket på nätet framställs perfekt. Jag tänker ofta på sociala medier som en förhöjd verklighet, att man delar det som är bra och förstärker det, och utesluter det som är dåligt. Eller, i många fall, där det är det dåliga som förstärks istället. Något som drar många tittare till sig idag är just publika konflikter, där algoritmer belönar bråk för det får mycket engagemang.

Men, det kan också vara en samlingsplats för kontakt. Att dela sina verk online, lufta sina tankar med likasinnade, eller få ny insikt som man kanske annars hade missat i vardagen.

Precis som jag har blandade känslor för sociala medier, känner jag mig kluven att posta på dem. Jag älskar att skriva, skapa, redigera, rita, och känt att jag vill MER med det. Mer än att bara ha det sittande framför mig på mitt eget skrivbord. Jag har i många år dragit mig för tanken att publicera det, ”för vem som helst kan se”. Det finns en inre önskan att kunna skräddarsy vem som kan och inte kan se. En av de alla nackdelarna med nätet, att när det väl läggs ut, så finns det där för vem som helst att ta del av. Det är väl den allra läskigaste delen med att våga exponera sig. Trots detta, är det något jag vill, och därför valde jag att söka kursen Att skriva och publicera på digitala medier. Att våga utmana min egen trygghet, istället för att stanna kvar i min comfortzone för alltid. För annars tror jag att jag bara kommer att fortsätta att undra hur det hade varit om jag faktiskt vågade. Som mycket annat i livet, det kanske låter skrämmande till en början, för att det är nytt och främmande, men sedan kanske man inser att det faktiskt kom något gott från det, i slutändan.

En illustration jag gjort föreställande ett litet ”safe haven”, en egen liten pastellfärgad sagovärld bortom medialiseringen. Jag i naturen tillsammans med min katt. (som är en innekatt i storstaden fyi).