Cancel culture är ett socialt minfält där det inte nödvändigtvis är en fråga om lagar eller brottslighet, utan snarare etik och moral. Det kan vara att en individ gör ett felsteg, uttrycker sig problematiskt, eller inte är påläst. Ibland är det många fel, ibland krävs bara ett, innan drevet är igång. Drevets mål är att personen ska förlora sin plattform och frysas ut från internet. Genom massavföljning, exposing-videor och bojkott blir personen ställd till svars för sitt felande, och deras karriär sätts på spel.
Exempel på cancel culture ser vi varje dag. Vi såg det när Tilda Törnqvist sade ”att influencers är det viktigaste jobbet” i sin podd och möttes av en hatstorm, där hon påstod att det var sarkastiskt och fråntaget sitt sammanhang. Vi såg det när det avslöjades att Linus Sebastians företag hade felaktiga produkttester och slarvade med fakta. Vi såg det när det kom fram hur Matilda Djerf behandlade sina anställda, som när de tvingades städa hennes toalett om de hade råkat använda den av misstag. Vissa har bett om ursäkt, andra har försvarat sitt beteende. Sedan har vi de som inte bara bett om förlåtelse, utan även tagit till sig av kritiken och tagit ny ställning. Oavsett hur de hanterade det, har alla kvarlämnade spår i hur de betraktas av offentligheten.
Man kan fråga sig om cancel culture är bra eller dåligt. Det kan vara ett sätt att få individer att ta ansvar för sina handlingar. Om personer helt saknar konsekvenser för sitt agerande kan det kännas som att man godkänner beteendet, och risken blir att sårande uttalanden fortsätter. Människor vill kämpa mot det som de anser vara fel, det är en mänsklig sida, att stå upp för rättvisa och göra sin röst hörd.
Men det kan också vara en blind fläck, om det leder till att ett online-drev fryser ut någon från samhället, utan chans till försoning. Det kan snabbt utvecklas till internetmobbning. Det är ingen laglig rättegång där någon får rättsliga konsekvenser. Det slår också olika hårt beroende på vem man är. De flesta rika och förmögna kan fortfarande ställa sig upp igen. Men, vanliga människor som blir cancelled, och inte har en karriär att falla tillbaka på, kan gå under totalt.
Studenten Isabella John skriver i Wayland Student Press Network att cancel culture riskerar självcensur så att man aldrig vågar yttra sig, för drevet behandlar dina åsikter som brott mot mänskligheten. Hon belyser att drevet kan vara en lärdom för kändisar att de inte kan säga vad som helst bara för att de är kända, och på så sätt kan vara ett redskap för människor att bättra sig. Men att det måste finnas en gräns.
År 2020 jämför Tobias Sundin i Kult magasin dagens cancel culture med vår tids ritualmord. Istället för mord och misshandel, ödelägger vi människor genom ordet. Kult magasin beskriver cancel culturen som när en persons beröring blir radioaktiv, där allt den rör vid och säger blir giftigt. Här blir målet att utplåna radioaktiviteten genom att radera personen från det digitala rummet. Som slutkläm säger Sundin att den som blir cancelled är ofta inte ens känd, utan en vanlig människa som kan sakna kunskap, och därmed gör fel. Han belyser att många människor som blir cancelled blir det av en anledning, men det finns även fall där människan i fråga borde bli förlåten.
Fenomenet finns nämligen inte bara på sociala medier, det finns även i det sociala rummet. Någon i ett kompisgäng tabbar sig och gör ett felsteg, plötsligt är denna inte längre välkommen, trots ursäkt. Det stannar inte bara där, utan alla runt omkring dem ska också veta vad personen har gjort, så att denne blir utfryst hos dem också. Om det hände ens bästa vän, hade man tagit plats bakom drevet, för rättvisans skull? Eller hade man haft tilltro till att det var ett felsteg?
Cancel culture säger inte bara att man inte längre får finnas för att man gjorde fel, den säger också, i många fall, att man inte kan förändras och göra rätt.
Detta handlar inte om att cancelled människor inte ska få möta konsekvenser för sitt agerande. Men, ifall någon tar ansvar, kommer med en genuin ursäkt, och aktivt försöker bättra sig och ta ny ställning. Ska de aldrig få finnas igen? Är människans felande det enda problemet, eller är människans brist på förlåtelse också en del av det? Kan bristen av förlåtelse leda till att personer fortsätter att göra fel, för att de inte får utrymmet att faktiskt göra rätt?
