Min vilja att dokumentera tillvaron har funnits sedan jag var liten. Från Barbie-dagböcker, inspelade videor på familjekameran om mina Littlest Pet Shop, till kortfilmer med mina bröder där jag agerar en prinsessa som rövas bort. Med skillnaden idag att jag kan dokumentera allt på nätet, där innehållet styrs beroende på vilken plattform jag använder.

I många års tid har jag fört ett privat Instagram-konto, som ingen förutom jag själv har åtkomst till (och Meta). Det kontot är så nära mig själv jag kan komma på nätet. En plats där jag kan prata av mig, bearbeta vardagsstressen, och ranta om allt och inget. Helt oklippt och ofiltrerat. Eftersom jag har valt att inte ha en publik släpps alla tankar om vem som kan titta. Det kan låta kontraproduktivt att använda ett konto som ingen får följa. Mycket av sociala medier är just för likes, follows, och kontakten med andra. Men för mig fungerar kontot som ett arkiv där jag inte behöver anpassa mitt innehåll efter någon annan än mig själv. Inte ens mina absolut närmsta. Där finns bilder, videor, tankar och känslor jag kan titta tillbaka på och minnas, spara och följa upp på. Det är en otrolig frihet som jag tror alla som använder sociala medier skulle må bra av att testa. Att posta utan publik.

Min publika identitet på nätet är oftast under ett alias, Minniesen. Det är en sköld jag trivs i att gömma mig bakom. För mig är det viktigt att ha en gräns mellan att vara privat och att vara personlig. Men den skiljer sig beroende på vilken plattform det gäller. Som här på min blogg, där jag är sparsam med detaljerna om mitt liv, men gärna delar mina dikter och konst. Eller som på min YouTube, där jag delar med mig av mer, men där innehållet är klippt. Det är jag, men det är samtidigt ett format jag. Ett framställt jag. Där mycket av det som gör mig till mig; pauser, upprepningar, mimik, faktiskt försvinner i ett filtrerat format genom redigering.

Oavsett vilken identitet eller plattform jag väljer på nätet, kvarstår alltid den viktigaste kärnan i det;
Lilla jag som vill se tillbaka och minnas livet.

Kanske är det just för jag växte upp med att mina föräldrar dokumenterade allt, film, bild och fysiska fotoalbum. Oavsett vad, är jag tacksam att jag har minnen att drömma mig tillbaka till.

/ en bild där pappa håller upp min klänning från vattnet ur en hink efter jag gått barfota i gräsmattan, i ett telefonsamtal med en kompis.