du berättade
när vi satt tillsammans vi två
på kullar av dött gräs
att det finns mer

blomstrande ängar
så långt ögat kan nå
barrskogar som andas
tillsammans i kör
levande regnskog
syre som för
bortom detta land
finns liv upplysta
av själars brand

du berättade
när vi reste oss
och steg ner i askan
att det finns mer

skratt som fyller
livets gapande hål
medicin som lugnar
en sjuk mans vrål
i detta drömland
får kvinnor tala utan en mans befall
där kan alla leva tillsammans
utan att högre makter går till anfall

du berättade
när vi gick
över stenbrottets vacklande stig
att det finns mer

oceaner
varelser av vatten
varelser av drömmar
varelser av bortglömda sägner
liv levandes på bottens djup
men som vi ännu inte känner till
ledande lyhörda längtan
efter klart vatten vi vill

du berättade
när vi stod tillsammans vi två
och övervägde att hoppa
nerför stupet i det brungröna blå
att det finns mer
du sa 
låt oss falla ner
i glömskan av allt
endast förlita oss på
att det finns mer

tunnlar av kristallklara väggar
i de brustna hexagoner
speglas några andra än oss
de för oss längre bort
från det liv vi har
låt oss omslutas av det okända
vad gör det för skillnad
om vi glöms bort du och jag

du berättade
att det finns mer

med ostadig röst
intalade du dig själv
att det måste finnas mer

// dikt skriven av mig 2019, reviderad 2022. Första version utgiven i antologin ”Glimmande ögonblick”