Interaktioner med andra känns ofta som en pingismatch i min hjärna. En match där jag måste kämpa för att få vara kvar. Annars blir jag utspelad. Om jag inte är tillräckligt snabb, eller missar bollen, eller om min boll hamnar helt utanför spelplan. Jag vet om jag slår fel nu, kan pingismatchen ta slut.

Jag känner ofta behovet att överprestera. Mycket i sociala situationer, vilket ibland kan göra att jag undviker dem. Inte för att jag inte vill prata med människor, för jag älskar att umgås med andra. Men för att jag är rädd för att vara otillräcklig, det känns som att jag som sällskap sätts på prov.

Det finns stunder utan dessa tankar. Med vänner jag har känt länge, min nära familj och min pojkvän. Men med nya människor kan det ta lång tid innan jag är trygg nog att bara vara mig själv, och kunna andas utan att övertänka mina andetag.

Behovet att prestera bottnar också mycket i känslan att jag kan bättre. Jag kan vara jätterolig och bjuda på mig själv, men i ett rum där jag är bekväm. Jag kan göra ett skolarbete bra, men det kommer ta mycket mental energi att nå dit. Jag kan rita, men jag undviker det. Inte för att jag inte vill, utan för jag vet att jag kommer att kräva mycket av mig själv när jag väl börjar.

Som student inom visuell kommunikation byggs det upp som att hela ens karriär hänger på att man måste sticka ut, att man måste slå igenom, och om man inte gör det, måste man följa trenden för att vara relevant.

Men medan jag strävar efter perfektion försvinner även glädjen till att skapa. Medan jag försöker sträva efter att vara tillräcklig i någon annans ögon, förlorar jag mig själv i processen.

Så jag försöker att öva på att ha medkänsla för mig själv, ta ett steg tillbaka och inte överanstränga min person. För jag vill, och ska få räcka till mer, än det jag presterar.

Utdrag ur min diktsamling Kreativdump (2022)

tillräcklig

ibland föreställer jag
mig själv som barn
med hela livet framför mig
tassandes i för stora skor
drömmandes om
att få bli vuxen

för om jag som barn
med hela livet framför mig
var tillräcklig
varför skulle inte jag
som vuxen
vara tillräcklig nu

jag är ju allt det där
lilla jag drömde om
jag är ju allt det där
och lite till

en vuxen